Nu ska man ge sig på detdär med att komma ihåg allting ;)

Det började den 9/1 när jag vaknade (jag hade bf 30/12). Jag kände av två svaga värkar inom loppet av en halvtimme. Jag gick upp och berättade för sambon och lagom när jag berättade kom en till, sen vart det lugnt.. 

Jag bestämde mig dock för att skutta in i duschen utifall att det skulle sätta fart. Av någon konstig anledning ville jag vara nyrakad och nyduschad när det var dags, jag kunde nog inte brytt mig mindre när jag väl låg där och det kändes som en hel jävla soffgrupp skulle ut. 

Sen började vi städa, det var oxå en grej jag ville ha gjort innan. Jag ville inte komma hem med en nyfödd till ett skitigt hem utan lägga all fokus på att ställa om sig till den vardagen vi nu hade att vänta. 

När vi var färdiga med städningen runt 18 så satte jag mig i soffan, han andas några minuter innan det satte fart med buller och bong. Började klocka värkarna och dom kom med 5 minuters mellanrum på en gång. 

Sambon hoppade in i duschen, jag pratade med förlossningen som sa att det var på gång och jag kunde packa iordning och komma in. Så allt som inte var packat packades, och klockan 21 samma kväll skrevs vi in, då var jag redan öppen 3-4 cm. 

Resten kommer jag inte ihåg så solklart mer än att jag ville ha epidural men dom ville prova jordens alla hjälpmedel först. När jag väl fick den var jag in heaven för ungefär en timme max innan krystvärkarna satte igång. 

Jag fick inte krysta, hon hade inte snurrat färdigt. 

Tillslut efter att sjukhusets hela personal grävt mig mellan benen så bestämde dom sig för att ta hål på hinnan och låta förlossningen ta fart. När jag väl fick krysta tog det bara tre krystvärkar så var hon ute.

Vilken känsla det var att ha den lilla krabaten på bröstet!

Jag hade en drömförlossning, tidsmässigt. 10/1-13 , 04:56 tittade hon ut. Sammanlagt 8 timmar efter inskrivning

Jag kommer inte ihåg exakt hur och när det hela började. Men jag minns att Akila hade gått och skakat på huvudet nångång/vecka under förrförra sommaren, ungefär som att hon går och "nejnejnejnej". Jag tänkte inte mer på det för det förvann men så kom det i en jävla fart tillbaka.

Jag fann ingen förklaring till det hela och det vart bara värre och värre.. 

Natten innan vi åkte in, i början på förra sommaren, så satt vi uppe hela natten och vakade. Hon var jättetrött men så fort hon la sig tillrätta för att sova så började huvudet skaka. På morgonkvisten var det så aggressivt så vi åkte i ilfart in till Ultuna, då bombsäker på att det var epilepsi och hon skulle få somna in. 

Hon fick ligga kvar under dagen, dels för observation och dels för att vi skulle få vila. Självklart vart det ingenting eftersom det bara kommer när hon vilar. Och hur lätt är det att vila när man inte är van att vara i bur?

Vi fick med Stesolid hem ifall det kommer tillbaka (vilket det gjorde, så fort vi kom hem) och en tid för att träffa en av landets bästa neurologer. 

Tills det mötet hade jag redan kött på benen. Jag hade märkt att hon vart bättre av att få i sig socker (hon får shy feeder för fästingar och den är proppad med melass) och allt stämde in på IHBS. När jag förklarat allt för neurologen höll hon med, eftersom alla tester dom gjort tydde på en frisk hund så var det enda förklaringen. 

Vad är det då?

Det är huvudskakningar, head tremors, som är ofrivilliga. Hunden lider inte utav det utan det är nog vi människor som lider mest. Detta kan hålla i sig hela livet, det kan eskalera, bli mindre och mer sällan. Det kan även försvinna helt. Man kan inte säga hur det kommer bli. 

För oss så har det försvunnit med hjälp av Shy Feeder som hon får varje kväll.. Slarvar jag med den under några dagar så är skakningarna där igen. Så man kan säga att hon går på medicinering. Men så länge hon är frisk och glad så ser jag inga bekymmer i det. 

Har du något liknande på din hund, tveka inte att kontakta mig så kan jag hjälpa dig så gott det går. 

Det jag gillar med bloggplatsen är att slippa alla koder som tex blogg.se har.

Håller på att fixa om lite här, mest i menyn till vänster. Vi får se hur det blir i slutändan. Nu har jag iaf en dator att sitta vid och inte via telefon ;)

Jag kan inte riktigt släppa att det gått sju månader. För exakt sju månader sen ikväll så låg vi i undersökningsrummet. Värkarna kom tajt och jag hade en såndär mojäng på magen för att mäta hur intensiva dom var. Jag hade verkligen skitont, redan då och önskade att vi kunde få ett rum så jag kunde få smärtlindring.

Vet inte exakt när vi fick rum men sen gick allt snabbt, även om det kändes som en evighet.

04:56 imorgon såg hon utsidan av magen, mitt lilla hjärta <3

Jaha, vad händer idag då? Regnet regnar (nähä?), frukost är intagen, kaffet likaså, golven dammsugna. Jag har en krypande känsla i kroppen, vill inte sitta still. Men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra.

Senare blir det en kortare sväng med hunden iallafall. Inget slår att tysta vandra genom skogen, det enda man hör är fotstegen mot gruset, frid!

Nån vart trött häromdagen

Jag trotsade både väder och tå när sambon kom hem. Suttit still i snart två veckor, det kryyyyper i mig.
Eftersom jag behöver skor med extra tåutymme fick det bli tofflor, till det trekvartsbyxor och regnjacka ;)
Akila fick även chansen att prova nya regntäcket och jag älskar! Helt klart värt 100:- Hon var dock inte så nöjd, den tänkte ju varken huvud, svans eller ben så hon vart ju blöt ändå, hemskt..

Nåväl. Vart varken långt eller snabbt, men jag vågar inte pressa mig pga tån och att promenera i tofflor var inte direkt skönt och peppande

Skönt dock att äntligen kunna ta en promenad utan att avlida av värme/kvavhet, jag njöt :)

Trampa mig själv på onda tån igår. Gick några steg i ren smärta och kände att det rann blod. Kom en del på golvet med så sambon fick gå till bageriet och be om papper så jag kunde få stopp på det.

Har ett jack ca en halv cm från tån nu. Undra om det vart en chipspåse effekt om den var så blodsprängd?

Jaja nu har jag ont, igen... Suck